Ibland är processen fruktansvärd

Jag har två hundar och promenerar därför väldigt mycket. Under sensommaren har jag fokuserat mycket på vad som växer i diket bredvid vägen jag går på. Jag har stannat, tagit bilder med telefonen. Jag har googlat namnen på de växter jag inte kan namnen på som Fibbla, Stormåra, Röllika, Älggräs och Renfana. Blommorna och bladens färg och form har inspirerat mig och så småningom har hjärnan börja fantiserat fram ett illustrerat mönster med dessa blommor och blad. I huvudet går det snabbt och jag ändrar, flyttar, gör om former och streck. Jag skapar många olika färgställningar och mönstret får namnet I diket. Det blir ett fantastiskt mönster, nästan magiskt (i mitt huvud) och jag vill på en gång springa hem för att rita det på riktigt. För just då finns det ju bara i fantasin. Idéprocessen är härlig när den startar på det här sättet, på promenaderna. Och med så starka bilder. Det är nästan berusande. Någon som kan relatera?

I alla fall, det som händer ibland, särskilt när jag haft en riktigt ”kraftig” inspirationsattack, är att jag sätter mig ner och ska börja rita och så blir formerna fel, linjerna fel, allt blir fel. Åhh det är så irriterande. När jag har ett så fantastiskt och magiskt mönster färdigt i huvudet så skulle jag vilja koppla upp hjärnan till datorn och bara ladda ner det. Eller ta en print screen av mönstret i hjärnan och att det laddas upp på min datorskärm. Visst kommer man att kunna göra det i framtiden, eller? 

Det här mönstret har jag gått med i hjärnan hela sommaren så jag gav inte upp. Jag ritade skiss på skiss på skiss. Jag la till, jag tog bort, ritade nytt. Till slut hittade jag något som glimtade fram ur de slarviga skisserna och jag började färglägga. Det är oftast då jag ser om mönstret har potential. Jag fortsätter göra om och till slut blir det ett mönster som känns bra. Det ser inte alls ut som det ursprungliga mönstret jag hade fantiserat fram. Helt andra färger och former. Men samma motiv. Det som började med att vara ett mönster med alla blommor i diket bredvid vägen slutade med ett fokus på endast Groblad och Fibbla, så nära ändå.

Så vad vill jag säga? Att arbetsprocessen kan vara fantastisk och samtidigt fruktansvärt jobbig och utmanade. Rick Rubin säger det bra i sin bok Kreativitet: ett sätt att leva, ”Att förvandla något från idé till verklighet kan få det att verka mindre. Det går från överjordiskt till värdsligt. Fantasin har inga gränser. Den fysiska världen har det. Verket existerar i båda.”

Det färdiga mönstret fick heta Groblad och du ser det ovan.